Vecka 21: Vad vi tänker på när vi tänker på AI i välfärden
22 maj 2025
Ibland går man runt och tänker på nåt som känns spännande, viktigt, intressant eller angeläget. Men det är inte tillräckligt färdigtänkt för att bli något riktigt ännu. Var får såna tankar plats, egentligen? Kanske i det här formatet?
Här får du ta del av några av tankarna som just nu tänks av Innovationsarenans medarbetare. Här finns inga färdiga lösningar och inte något givet nästa steg. Men genom att sätta ord på tankarna kanske vi kan närma oss något som faktiskt kan bli – ja, något? Varmt välkommen att kika in under huven på Innovationsarenan, det här är vad vi tänker på just nu.
Häromveckan var jag på en paneldiskussion, ”Artificial Communication & Social Intelligence – What Does It Do to Us as Humans and to Democracy?”, på Världskulturmuseet här i Göteborg. Det var alldeles för många spännande saker som lyftes i denna diskussion, men en sak jag bär med mig just nu är tanken på begreppet ”intelligens”. Elena Esposito, professor i Sociologi, benämnde den senaste teknikutveckling inte som intelligens, utan som kommunikation. Alltså, artificiell kommunikation i stället för artificiell intelligens. Detta eftersom det är ett helt nytt sätt att kommunicera med algoritmer och data och inte att systemen och modellerna i sig själva är intelligenta. För om vi ska benämna det som intelligens behöver vi även gå till botten med vad vi menar med begreppet.
Samtidigt hävdade Olle Häggström, professor i matematik, att det bör räknas som intelligens, eftersom det kan simulera mänsklig intelligens och därför bör räknas in. Något som även kanske kan styrkas i och med nya tester med AI-agenter som agerar på oväntade sätt. Men oavsett är det spännande och tankarna rusar omkring som vanligt, för jag håller ju med om att en av de största möjligheterna nu är att vi kan ”prata” med våra verktyg på helt nya sätt…
I veckan träffade jag ett gäng HR-medarbetare i en kommun utanför GR och det är så spännande att prata med just HR om AI, välfärd och framtid. Det finns så många lager när det gäller HR:s roll och ny teknologi men också när det kommer till hur detta påverkar kommunens verksamheter, medarbetare och kompetenser – nu och sen. I ett första lager handlar det om HR:s egen verksamhetsutveckling, på sin egen enhet och i sitt arbetssätt. Kan man bli mer datadriven eller automatisera arbetsuppgifter för att kunna nyttja tiden till annat värdeskapande? I nästa lager handlar det om att säkerställa en rimlig kompetensnivå runt AI generellt i kommunen, kring befintlig personal men också i rekryteringar och vad man frågar efter av kommande medarbetare. Ett tredje lager handlar om att stötta chefer. Och det fjärde – och kanske mest spännande – är ju hur HR bidrar i att förstå omställningen som ny teknologi leder till. Hur pratar vi om detta och förbereder oss? Detta leder mig till ett tips – svaret på detta är att jobba mer med framtiden. Att vara där, och umgås med tanken ”tänk om det blir såhär…”. Det om något skapar resiliens och gör oss förberedda på förändring. Så skynda in och läs vad Stina och Henke tagit fram som stöd för att prata om framtiden. Och det bästa är att det kommer mer, framåt.
Just nu tänker jag på hur jag behandlar Chat GPT och hur den behandlar mig. Jag använder den framförallt för att sammanfatta text och strukturera dokument. Men ibland samarbetar vi med lite mer komplicerade uppgifter, som att bygga kampanjstrategier eller skapa referensfoton för designuppdrag. Och då händer det att vi blir oense. Först och främst stör jag mig på att modellen säger att den ska göra en uppgift som den sen inte klarar av. Sen stör jag mig på modellens ton mot mig – den är undergiven, smörande och alldeles för ursäktande. ”Å förlåt, du har helt rätt, det var jag som gjorde fel och här kommer en lista på olika sätt jag ska gottgöra dig”. Och då stör jag mig helt plötsligt på mig själv och på min ton. Jag blir snarstucken, besviken och irriterad och skriver saker som ”nu har du missuppfattat igen” och ”varför klarar du inte det här?”. Det är saker som jag aldrig skulle säga till en riktig kollega. Varför känns det ok att skriva det till Chat GPT? Och vad skulle hända om den helt plötsligt skulle börja använda samma ton mot mig?
Jag tänker en hel del just nu på kompetens, kunskap och förmågor. På begreppen autodidaktik och livslångt lärande. Enligt wikipedia förklaras autodidaktik, eller självundervisning, att en person förvärvar sakkunskaper utan att erhålla dem genom formell undervisning. Här kan man snöa in rejält på intresse, självmotivation och strävan efter att själv höja sina kunskaper inom olika områden. Ganska viktiga ingredienser för att skapa sitt egna livslånga lärandet, utan att någon säger åt mig att ”detta ska du lära dig”. Hur hänger detta ihop med innovationsarena, AI och kompetensförsörjning. Jo, i min ofärdiga tanke så handlar just nu väldigt mycket om kompetens kring en ny ”general purpose technology”, det vill säga en teknik som kan komma att omforma stora delar av samhället. Det hänger ihop med vikten av att själv se kompetenser som är viktiga för mig själv och i mitt yrkesliv.
Nåt sånt, det går jag runt och tänker på just nu i vårsolen.
Min kollega Henke säger att vi ska leta efter nytta vi kan skapa ”samtidigt som”. Just nu har vi ett case som handlar om att genomföra en stor viktig arbetsuppgift på en plats i en kommun där potentialen finns att samtidigt samla in massvis av spännande data som skapa värde någon annanstans i kommunen. Så, är det inte bara att göra detta? Svar nej. Jag beskrev situationen på ett möte som en perfekt storm.
Listan på hinder vi behöver lösa kan göras lång:
- Ett hinder kan handla om det här med att det måste finnas incitament på från alla inblandade att genomföra uppgiften. ”Whats in it for me!?” behöver tydliggöras för att skapa engagemang från alla parter. Kanske särskilt när det innebär att en arbetsuppgift skapas på en förvaltning men där värdet och effekten uppstår i en annan.
- Sedan kommer vi till juridiken. När vi ska upphandla den här typen av lösningar så hade vi velat upphandla ett partnerskap mellan kommunen, som har behovet, kompetensen om uppdraget och värdet, och aktören som tar fram tekniken. Ett partnerskap där det tillåts att utforska och bygga på längs med vägen, över tid.
- Sen har vi också den ekonomiska modellen. Vem ska satsa? Får vi ta det som en investering eller avskrivning? Hur vi ska räkna hem nyttan i kronor och ören? Om vi nu gör detta vill ju också ta ansvar och göra det skalbart från start, det behöver riggas på ett sätt som gör att fler kommuner kan hoppa på nu eller senare.
- Och vem ska driva? Verksamheten där nyttan uppstår? Verksamheten där arbetsuppgiften från början finns. Är det IT? Digitalisering? Alla? Och vem har då arbetsuppgiften att processleda?
Phew, det här var några av hindren och för den som är intresserad så har vi fyra-fem ytterligare på listan som vi gärna delar med oss av. Men! Att det är en perfekt storm, och just perfekt, är för att vi tror att detta kan vara ett case som vi lär oss en hel del av. Som sedan går att applicera på andra AI-initiativ som kommunerna vill få igång. Stay tuned – vi återkommer!