Spikpistoler, hammare och AI

En vän till mig berättade nyligen en historia som fastnade hos mig och den går (lite fritt omskrivet) typ såhär.
Hans familj skulle renovera huset och hade anlitat en snickare. Till deras förvåning vägrade snickaren använda spikpistol – han föredrog att spika för hand, spik för spik. Anledningen? Enligt honom sköt spikpistolen in spikarna för långt in i träet.
När några andra hantverkare senare dök upp, och glatt använde just spikpistol, passade familjen på att fråga vad de tyckte. De skrattade lite och sa att den första snickaren inte bara ogillade nya saker – han hade heller aldrig lärt sig att man faktiskt kan justera trycket på pistolen.

Det där har stannat kvar hos mig. För mig handlar det om hur vi förhåller oss till nya verktyg – och hur avgörande det är att vilja förstå och lära nytt. Det gäller inte bara hantverkare, utan lika mycket verksamheter i förändring.

De små tankarna: Lära sig använda verktygen – och förbättra verksamheten

På ett grundläggande plan handlar det om att börja använda tekniken – och förstå den. Som med spikpistolen: när vi introducerar AI och andra digitala verktyg i våra verksamheter kan vi göra arbetet både snabbare och smartare. Men det kräver att vi lär oss hantera tekniken rätt. Här är vi inne i det som kallas box 1 i innovationsmetodiken – att förbättra det vi redan gör, effektivisera och vässa våra processer. Att använda verktyg som redan finns, på nya sätt, för att utveckla vardagens arbetssätt.
Men för att lyckas med det, behöver teknikförståelse och experimentlusta vara en naturlig del av verksamhetsutvecklingen – inte ett sidospår eller något som bara IT-avdelningen håller på med.

De stora tankarna: Skapa verktygen själva

Men det stannar inte där.
I takt med att vi lär oss använda verktygen, växer också insikten om att vi kan vara med och forma dem. Tänk om vi kunde skapa våra egna spikpistoler – verktyg som är anpassade för våra behov, våra uppdrag, våra mål? Det kan handla om att tillsätta små språkmodeller för specifika uppgifter eller att bygga automatiserade flöden som underlättar vardagen i välfärden. Eller något helt annat.
Detta är box 3 – den riktigt nytänkande delen av innovationen. Här pratar vi inte om att förbättra det vi har, utan om att skapa något nytt. Att våga utforska och forma egna lösningar som ännu inte finns. Det kräver mod, tid och gemensamma processer – men också att vi håller fast vid kopplingen till verksamheten, så att idéerna faktiskt landar och gör skillnad där de behövs.

Och ibland – ska vi fortsätta använda hammaren (eller sluta spika alls)

Självklart finns det situationer där det fortfarande är bäst att ta till hammaren. Där det krävs fingertoppskänsla, precision eller bara en annan sorts hantverk. Men ibland är det också klokt att sluta göra vissa saker helt. Att se över våra rutiner och våga ifrågasätta dem. Det är box 2 – där vi slutar göra det som inte längre tillför värde, och skapar utrymme för något annat.  

Poängen är inte att vi ska välja ett verktyg för alltid – utan att vi ska förstå vad vi gör, varför vi gör det, och vilka verktyg som passar bäst för uppgiften.

Trevlig påsk!