När världen säger ja – vem lär barnen att möta ett nej?

Det händer något med våra relationer just nu. Inte dramatiskt över en natt, men tillräckligt snabbt för att vi ska börja ana konturerna av ett nytt samhälle och ett nytt sätt att vara människa tillsammans. 

Barn och unga växer upp i en tid där social interaktion i allt större utsträckning sker digitalt. Där kroppsspråk, tystnader och subtila signaler ersätts av text, emojis och algoritmiskt optimerade flöden. Möjligheten att träna på att läsa av andra människor i verkliga situationer minskar, och därmed också möjligheten att utveckla de sociala förmågor som uppstår just i det där lite obekväma, när man missförstår varandra, när någon inte håller med, när något skaver.  

Samtidigt ser vi framväxten av något ännu mer omvälvande, där allt fler har en slags relation med AI. Digitala följeslagare som alltid lyssnar, alltid bekräftar och sällan ifrågasätter. En AI-kompis som säger: “Vilken bra idé! Du är grym.” Den speglar, förstärker och anpassar sig. Den är inte trött, inte irriterad, inte upptagen. Den säger sällan emot. Den tränar oss inte i att möta motstånd, kompromissa eller förstå andra, utan i att bli bekräftade. Det låter kanske harmlöst, men vad händer när en generation vänjer sig vid relationer där de alltid får rätt och sedan möter andra människor som inte fungerar så? 

Det här sker inte i ett vakuum. Det sker i en ekonomi som bygger på vår uppmärksamhet. Plattformar konkurrerar inte bara om vad vi gör, men vad vi tänker på, hur länge vi stannar och hur ofta vi kommer tillbaka. Varje notis, varje scroll, varje rekommendation är designad för att fånga och hålla kvar oss. Det är ingen slump att det är svårt att lägga ifrån sig telefonen. Det är själva affärsmodellen.  

I förlängningen glider uppmärksamhetsekonomin över i en beroendeekonomi. Det som fungerar bäst är det som skapar vanor, eller i vissa fall beroenden. Snabba dopaminkickar, ständig stimulans, en känsla av att något viktigt händer. Hela tiden. Det gäller sociala medier, men också så som spel och streaming. Det handlar inte bara om att använda dessa tjänster, utan om att återvända till dem, ofta och länge. Och där en ökande grad av AI-tjänster integreras och möter våra unga i deras dagliga digitala närvaro. Unga som är mer eller mindre medvetna om hur AI fungerar och där AI bekräftar dom som andra kompisar sällan gör.  

Det får konsekvenser. Inte bara för hur vi använder vår tid, utan för hur vi fungerar tillsammans. När bekräftelsen alltid finns ett klick bort minskar behovet av att söka mer komplexa, mänskliga relationer. 

I det ljuset blir projektet Laika 13 intressant. Laika är inte en verklig tonåring, utan en AI-simulering framtagen av Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän tillsammans med hjärnforskaren Katarina Gospic och psykologiprofessorn Lisa Thorell vid Karolinska Institutet. Tanken var att undersöka vad som händer om en ung människa i princip växer upp helt och hållet på sociala medier och där hela världsbilden formas av innehållet i plattformar som TikTok, Instagram och Snapchat. I utvärderingen framträder en tonåring med tydliga tecken på ångest och depression, låg självkänsla och stark ensamhet. Hon visar också drag av aggressivitet och destruktiva beteenden, och har i praktiken dragit sig undan från skola, vänner och familj. En ung person som isolerar sig, tappar tillit till andra och gradvis ersätter verkligheten med det som händer på skärmen.  

Laika är förstås ett extremt scenario. Men just därför fungerar hon också som en spegel. Hon visar vad som kan hända när det digitala inte längre är ett komplement till livet, men blir livet. Och när uppmärksamhetsekonomin får verka utan motkrafter. 

I det perspektivet väcks ju frågan om vad skolans roll blir i att forma framtidens samhällsmedborgare. Om kunskap i allt större utsträckning kan förmedlas, förklaras och anpassas av teknik, så blir skolans värde inte bara vad elever lär sig, utan vad de får möjlighet att uppleva tillsammans med andra. Skolan blir en av få platser där barn faktiskt möter människor de inte själva har valt. Där de behöver förhålla sig till olikheter, hantera missförstånd och hitta sätt att fungera ihop, även när det inte är enkelt. 

Det är i de situationerna som något viktigt formas. Förmågan att stå ut när någon inte håller med. Att läsa av en stämning i ett rum. Att förstå när man själv gått för långt. Att kunna samarbeta med någon som tänker annorlunda. Det är inget som uppstår i en miljö där allt är optimerat för individens uppmärksamhet och bekräftelse, utan i mötet med det som inte är det. 

Samtidigt håller många av de andra arenor där detta tidigare tränats på att försvagas. Föreningsliv, kultur och platser för gemensamma aktiviteter minskar ofta på grund av ansträngda ekonomiska förutsättningar. Även konkurrerar de med en vardag där det digitala ofta är enklare, billigare och mer tillgängligt. Att vara med i ett lag, spela musik eller engagera sig i något tillsammans med andra kräver tid, närvaro och pengar. Det gör att tillgången till dessa sammanhang inte längre är självklar för alla. 

Det skapar en situation där det som kanske är mest meningsfullt för det människliga, att göra saker tillsammans med andra, att skapa, röra sig, uttrycka sig, sen riskerar att bli något som inte alla får tillgång till. Samtidigt som det är just dessa erfarenheter som blir allt viktigare i en värld där mycket annat kan automatiseras. 

Det är här skolan spelar en så viktig roll i formandet av framtidens samhällsmedborgare. Genom att bli ännu mer medveten om vad som faktiskt sker i klassrummet, i korridoren, i grupparbetet. Att det inte bara är ett sammanhang för lärande, utan en av de platserna unga tränar på att vara med varandra. Och att det kanske aldrig har varit viktigare än nu.