Krönika: När medborgaren får välfärdens nya verktyg

Vi pratar ofta om AI som ett verktyg för den som jobbar inom välfärden. Det är inte så konstigt att fokus riktas mot innovationer som kan underlätta för de som arbetar i systemet, med tanke på att brist på personal är en av välfärdens största utmaningar. Men ibland behöver vi vända på perspektiven. Tänk om vi börjar prata om AI som ett verktyg inte bara för personal och medarbetare – utan även för medborgarna?

AI-verktyg i form av nya system och tjänster som kan frigöra tid, förenkla handläggning, minska administration och ge mer tid med för vårdtagare och klienter kan vara ett stort stöd för medarbetare inom välfärden. Men hur kan AI-verktyg nyttjas av medborgarna?

Tekniken finns här och nu

Föreställ dig en person som just fått ett myndighetsbeslut och vill överklaga det. Tidigare kanske hen kunde få ihop några korta rader, om ens, med risk för att argumenten inte riktigt kommer till sin rätt. Idag kan samma person med hjälp av en generativ AI-tjänst formulera ett välstrukturerat, juridiskt korrekt och starkt överklagande. Helt utan att anlita någon expert. Det innebär förstås också en paradox. Ju starkare överklaganden desto mer administration för personalen.

Eller tänk dig en person med hörselnedsättning som i realtid får teckenspråk översatt till röst via smarta glasögon. Ett möte som tidigare hade krävt en mänsklig tolk blir plötsligt fullt ut tillgängligt, utan att personal behöver kallas in. Dessa scenarion är inga framtidsvisioner. Tekniken finns här och nu, och medborgarna själva kan redan ta del av den.

Nya verktyg och nya kompetenser

När vi pratar om kompetensförsörjning tänker vi nästan alltid i termer av fler människor. Vi oroar oss för hur vi ska utbilda fler sjuksköterskor, locka fler till läraryrket, eller bemanna äldreomsorgen. Det är superviktiga frågor, men de riskerar att bli för snäva. Det handlar inte bara om att bli fler, det handlar också om att ta reda på vilka kompetenser som behövs. Förändrade behov ställer andra krav på kompetens. Samtidigt kanske vissa arbetsuppgifter som idag kräver personal kanske i framtiden kan utföras av medborgaren själv, med stöd av digitala hjälpmedel.

Kompetensförsörjning kanske därför inte bara handlar om att rekrytera fler, utan också om att förstå vilka funktioner som faktiskt kommer kräva människor och var tekniken kan ta över.

Framtidens välfärd ska inte bemanna gamla behov

Om vi fortsätter utgå från gamla arbetssätt, där alla stödinsatser bygger på att personalen gör jobbet, riskerar vi kanske att missa något avgörande. Vad händer om vi missar medborgaren som sitter med transkriberingstjänster i möten? Eller medborgaren som använder översättningstjänster för att förstå information? Eller medborgaren som ber sin mobil beställa hem matvaror, i stället för att få hjälp av en hemtjänstpersonal? Om välfärden fortsätter att bara leta efter stöd för personalen, riskerar den att framstå som otidsenlig, samtidigt som medborgarna redan har tagit steget vidare. Vi behöver tänka att framtidens välfärd inte handlar om att bemanna gamla behov, utan om att ge människor tillgång till verktyg som gör dem mer självständiga. Tänk om det mest effektiva stödet i vissa fall inte är fler timmar av personal, utan ett par smarta glasögon, en app för språkhjälp eller en röstassistent i fickan.

Våga bredda perspektivet

Min tanke här är inte att välfärden ska abdikera från sitt ansvar. Tvärtom, vi kan stärka människors egenmakt, öka tillgängligheten och samtidigt frigöra resurser där mänskliga insatser verkligen behövs.
Kompetensförsörjning är en ödesfråga för välfärden, men vi måste våga bredda perspektivet. Frågan är inte bara hur vi får fler att arbeta i välfärden, utan också hur vi kan dra nytta av att medborgarna själva får tillgång till helt nya digitala hjälpmedel. Om vi inte gör det riskerar vi att fortsätta bemanna gårdagens behov, medan morgondagens lösningar redan växer fram och används av medborgarna, vare sig välfärden hänger med eller inte.