Krönika: ”Inte ens döden hinner med AI-utvecklingen”

Halloween är här, höststormarna avlöser varandra och vad passar då bättre än att krypa upp i fåtöljen med ett gastkramande kåseri om driftstopp i verksamhetskritiska system och utgångna API-abonnemang.

Innovationsarenans Christina Thordén delar med sig av en kåserande krönika där Liemannen får ge sina perspektiv på AI:s intåg i den kommunala digitaliseringen. 

Döden hade alltid ansett sig tillhöra en framtidssäker yrkesgrupp. Människor kom och gick, civilisationer föll och tekniska innovationer avlöste varandra, men behovet av hans tjänster hade aldrig minskat. Den kommunala digitaliseringen var en av de marknader som var närmast outtömlig, om man räknade bort IT-avdelningarnas envisa försök att hålla liv i system vars bäst före-datum passerat långt innan deras nuvarande systemförvaltare föddes.

Men så kom den artificiella intelligensen, och för första gången på flera tusen år började Liemannen oroa sig för sin anställningstrygghet. Det visade sig nämligen att vem som helst numera kunde skapa nytt digitalt liv genom att skriva några meningar till en AI. Ett helt verksamhetssystem kunde bli till och födas på sju minuter, få en egen logotyp efter ytterligare tre och utses till verksamhetskritiskt innan lunch. Och medan kommunledningen firade den nya innovationskraften började Döden ana att han stod inför en livskraftig befolkningsexplosion av ett slag som inte ens han var rustad för.

Det började oskyldigt. En medarbetare på HR hade tröttnat på ett krångligt administrativt moment och bett AI att bygga en enkel applikation. Resultatet blev förvånansvärt bra och snart hade kollegorna gjort samma sak. Kulturförvaltningen byggde en bokningsplattform, tekniska förvaltningen ett ärendehanteringssystem och på socialförvaltningen hade någon skapat ett planeringsverktyg som påstods spara tre årsarbetare. Ingen hade riktigt kontrollerat den beräkning, men kommunikationsavdelningen hade redan hunnit skriva en artikel om framgången.

Liemannen såg sin chans. Till skillnad från de gamla kommunala systemen, som IT höll vid liv med säkerhetspatchar och förlängda supportavtal, var dessa nya skapelser betydligt mer dödliga. Ett utgånget API-abonnemang här, en ogenomtänkt uppdatering där, och snart kunde han börja skörda. Han hade inte haft så roligt sedan millennieskiftet.

Men det var först när telefonerna började ringa på IT-avdelningen som han förstod vidden av sin framgång. Varje gång ett system dog förvandlades en stolt innovatör till en desperat beställare av systemförvaltning. IT-supporten fick nu hantera akuta driftstopp i verksamhetskritiska system som varken fanns i systemförteckningen eller hade existerat föregående vecka. När IT efterfrågade dokumentation hänvisades man till en konversation med AI:n, och när man undrade vem som ansvarade för systemet fick man veta att frågan nog behövde lyftas till digitaliseringschefen.

Kommunledningen såg med oro på den växande ärendekön och konstaterade att IT-avdelningen behövde bli mer möjliggörande. En arbetsgrupp tillsattes för att ta fram en gemensam målbild för framtidens AI-drivna systemförvaltning. Under tiden uppmanades verksamheterna att fortsätta experimentera, eftersom kommunen inte ville riskera att hämma innovationskraften.

Liemannen njöt av sin hämnd, men lyckan blev kortvarig. För varje applikation han skördade byggdes två nya. HR ersatte sitt havererade verktyg med en förbättrad version samma eftermiddag och kulturförvaltningen hade börjat experimentera med AI-agenter som själva kunde utveckla nya funktioner. Till slut tvingades Döden inse att han inte längre kunde hålla jämna steg med utvecklingen.

Utmattad satte han sig framför datorn och bad en AI hjälpa honom att automatisera skörden av kommunala verksamhetssystem. AI svarade entusiastiskt att det var en fantastisk idé och presenterade genast ett förslag på en skalbar och framtidssäker lösning. Sju minuter senare hade Liemannen byggt sin första applikation. Med ett enda knapptryck kunde han nu svinga sin digitala lie genom kommunens systemlandskap. Applikationer föll som furor, databaser drog sin sista suck och övergivna pilotprojekt fick äntligen den sista vilan. Liemannen lutade sig nöjt tillbaka. Aldrig tidigare hade skörden varit så effektiv, och inte en enda IT-tekniker hade hunnit ingripa med en säkerhetspatch.

Allt fungerade alldeles utmärkt, åtminstone fram till torsdagen då en mindre uppdatering fick hela systemet att sluta fungera. Efter fyra timmars resultatlösa diskussioner med AI gjorde han till slut det enda rimliga. Han ringde kommunens IT-support och anmälde ett akut driftstopp i ett verksamhetskritiskt system som han hade utvecklat tidigare i veckan.

På andra sidan luren hördes en djup suck. Det var första gången på flera tusen år som Döden fick någon att önska att han borde ha kommit för länge sen.