Halloweenkrönika: Dit data går för att dö

Vad kan klassiska myter lära oss om modern datahygien? Ganska mycket, visar det sig. Göteborgsregionens förbundsstrateg digitalisering,  Christina Thordén, har skrivit en sedelärande krönika om vikten av att utse dataägare, skapa struktur och rensa. Häng med på en resa till det digitala dödsriket och tillbaka.

Det var en gång en kommun, långt, långt bort eller kanske alldeles nära. Det började som vilket AI-projekt som helst. Kommunen skulle äntligen ta nästa steg in i framtiden genom “datadrivet beslutsstöd”, “smartare service” och “effektivare flöden”.

För uppdraget kallades Orfeus in, den sista överlevaren som fortfarande kunde hitta i filstrukturen. Hans mission var lika ädel som hopplös: att finna kommunens all data och föra den tillbaka till ljuset. Han tog sin laptop som andra tar sin lyra, och började spela, milda klick och kodrader som fick systemens portar att öppna sig. Hans resa gick djupt ner i de digitala katakomberna, genom inloggningar som ingen längre mindes och mappar som vuxit som rötter genom tid och rum. Första anhalten var Styx (eller SharePoint som du och jag känner det som) en gång tänkt som platsen där allt skulle samlas. Nu ett virrvarr av bortglömda sidor, dubbletter och filer utan hem eller ägare.

Ju längre Orfeus färdades, desto kallare blev luften. Ljuset från skärmarna fladdrade som svaga lågor i mörkret, och mellan mapparnas slingrande stigar kändes det som om något rörde sig, gamla filer som vaknat till liv, kodfragment som mumlade urglömda lösenord. Vid grindarna till det Digitala Dödsriket stod en brandvägg bevakad av Kerberos, som endast stillades när Orfeus spelade upp inloggningsmelodin i tre toner.
Till slut nådde han Floden Lethe, glömskans flod, där filerna drev fram bleka och tysta, datamängd_test_gammal.xlsx, rapport_utkast.docx. Deras metadata hade sedan länge lösts upp. Ingen ägare, ingen struktur, bara tomma celler och ofullständiga rubriker.

Vid strandkanten väntade Charon, tyst som en process som aldrig riktigt avslutats. I handen höll han en USB-sticka som kastade ett svagt ljus över flodens mörka yta.

– Vill du föra dem tillbaka till de levandes värld? frågade han, rösten sprakade som dålig uppkoppling. Orfeus nickade. Charon betraktade honom länge innan han svarade:

– Jag låter dig föra dem över, men du får inte vända dig om. Lita på processen.

Sedan sträckte han ut handen, och Orfeus steg ombord på färjan som bar honom över den stilla floden av glömska. Floden Lethe låg stilla och kall, och filerna drev bredvid honom, bleka som skuggor. Han bar den mest dyrbara av dem alla, Eurydike.zip tätt mot bröstet. Men Lethe var inte lätt att trotsa. Filerna skrek i binär kod när han korsade floden, metadata rämnade och versioner krockade. När ljuset från ytan bländade honom grep tvivlet tag. Var allt verkligen med? Hade överföringen lyckats

Han vände sig om.

Ett enda ögonblick och allt försvann. Filerna löstes upp i dimma, smälte in i loggarna och sjönk åter mot mörkret under systemen. Slutversion_final_final.docx blinkade till en sista gång, innan den försvann för alltid.

När Orfeus återvände till serverrummet kallade han på förstärkning.

– Vi måste rädda datan! Allt ligger kvar där nere! skrek han. Men mötesrummet var redan bokat för något annat.

– Vi har tyvärr inga resurser just nu, sa någon. Det är ändå dags att gå vidare till nästa projekt. Och så lade man ner satsningen. AI-projektet avslutades med en kort summering i PowerPoint: “Lärdomar till nästa gång.”
Än i dag, när nätverket somnar och fläktarna tystnar, sägs ett svagt eko höras från djupet. Orfeus, den siste systemförvaltaren, letande efter sin förlorade Eurydike.zip.

Så denna Halloween påminner vi alla: Ge er data nytt liv innan den korsar Lethe. Utse ägare, skapa struktur och rensa bort det döda!