Den datadrivna eskapismen

Att fatta beslut är svårt. Att fatta beslut i välfärden är ännu svårare. Det handlar om att prioritera, minska, öka, effektivisera, höja kvalitet.

Kanske är det därför det är så lockande och hoppfullt att tro att vi kan tänka bort de svåra valen. Att om vi bara samlar in mer data, kopplar ihop fler system, matar fler algoritmer, så löser det sig. Om vi bara jobbar datadrivet kommer vi till slut att förstå vad som verkligen är fel, vad som måste göras – och att lösningen då ska vara självklar. Nästan så självklar att vi inte ens behöver ta några beslut eller agera.

Inte kunskapen som saknas

Men vi vet ju redan mycket. Vi vet vad som tar tid i äldreomsorgen. Vi vet vad som kostar i sjukvården. Vi vet var skolans utmaningar ligger. Vi vet att omständiga verksamhetssystem skapar irritation hos personal. Ibland är det nog inte bristen på data som gör att vi inte åtgärdar problemen. Det är andra, mycket mer mänskliga faktorer: ekonomi, politik, svåra avvägningar, kanske till och med rädsla för att fatta impopulära beslut eller riva upp och göra om.

Nya verktyg och tjänster

Ändå håller vi oss fast vid idén om att den rätta datan ska ge oss ett nytt och avgörande perspektiv. Att om vi bara korsar tillräckligt många källor kommer vi att hitta ett samband vi tidigare missat. Nu när vi rider på en AI-våg blir det ett ytterligare argument för att kasta oss över nya verktyg och tjänster. Om vi bara låter AI analysera lite mer data åt oss, så kommer vi hitta det. Men att para ihop data betyder inte att sambanden blir sanna. Att fler variabler vägs in betyder inte nödvändigtvis att besluten blir enklare. Snarare kanske tvärtom.

Data inte oviktigt

Den datadrivna eskapismen kan då bli en flykt från att faktiskt göra något. För oavsett vad datan visar, måste någon ändå ta beslutet. Någon måste prioritera. Någon måste förklara varför en viss väg väljs – och varför en annan väljs bort. Någon måste agera, göra. Data och visualiseringar kan visa, men inte utföra. Det betyder inte att data är oviktigt, tvärtom. Självklart ska vi använda den kunskap vi har och behöver. Men vi får inte lura oss själva att tro att mer siffror, fler system och smartare AI ska rädda oss från att fatta svåra beslut. Kanske handlar mycket istället om att visuellt övertyga och att arbeta ännu mer med storytelling för att visa det vi vet?

Vi måste fatta besluten

AI för med sig väldigt mycket möjligheter och självklart ska vi använda tekniken för välfärdens bästa, men vi får inte tro att system och verktyg kommer ta de modiga beslut åt oss. Det måste vi människor fortfarande göra och det är viktigt att vi tillsammans hittar rätt vägar för detta.