Krönika: Hur och varför ska skolan ta till sig ny teknik?

Förra veckans nyhet om Estlands unika partnerskap med OpenAI och Anthropic har fått Innovationsarenans medarbetare Henrik Krantz att ställa sig frågan hur och varför skolan egentligen ska ta till sig ny teknik? Är vi snabba och flexibla nog, eller fastnar vi i processer och riktlinjer?

Jag har en tröja med texten ”Good things take time” eftersom jag ofta tycker att saker ska få ta tid. Processen är viktig och ibland den största delen av lärandet och resan, så låt den ta sin tid. Men ibland kan jag undra om vi krånglar till det alldeles för mycket. Skapar processer för processens skull och undviker att titta på målet där längre fram.

Generativ AI finns nu snart överallt i den digitala världen. Social media innehåller både genererat innehåll och genererade användare. Appar och program vi använder får AI-funktioner, och att ”googla” kanske är ett begrepp på väg att suddas bort från ordlistan, då vi nu istället ”gpt:ar” eller ”perplexar” (på gott och ont). Generativ AI kommer med en uppsjö möjligheter, men även enorma utmaningar. Hela den digitala världen vi börjat vänja oss vid är nu i total gungning (om inte helt förändrad – hej dead internet theory) och vi måste förhålla oss till det.

Ett sätt är att inte försöka tänka på det, eller låtsas som att det inte påverkar oss. ”Not my circus, not my monkeys”. Men det är ju faktiskt vår cirkus.

Samtidigt kan vi använda generativ AI (och andra former av AI såklart) till så ruskigt mycket bra. Jag är fortfarande helt övertygad om att det är en otrolig teknik att ha som kompanjon när du vill lära dig något – som peppande guide, förklarande kollega eller djävulens advokat för dåliga idéer.

Estlands strategi känns då rimlig. Tekniken finns redan tillgänglig överallt nu, elever och lärare använder den varje dag. Varför inte göra den tillgänglig direkt? I stället för att skapa egna, sämre kopior av fungerande lösningar, går Estland direkt till källan och skaffar flera tjänster som verktyg för eleverna.

Precis som med internet – vi köper ju inte olika varianter av internet till varje skola. Vi accepterar internet som infrastruktur och lär eleverna använda det klokt och ansvarsfullt. Varför gör vi inte likadant med generativ AI?

Här i Sverige inväntar vi riktlinjer. Hur ska vi göra? Hur får vi göra? Vem ska bestämma åt oss egentligen? ”Nu måste vi skriva om läroplanerna igen!” skanderar några. ”Gör om hela skolan!” är andras budskap. Har du arbetat i skolans värld känns detta nog bekant. Skolans ”digitalisering” återkommer gång på gång. Minns ni när programmering var det viktigaste (kanske inte åldrades superbra) vi kunde lära eleverna? Vi tog tid på oss, skrev in det i läroplanerna och skapade strategier och planer – nu skulle allt bli bra. Digitaliseringen skulle förändra allt!

Jag minns fortfarande ett studiebesök på en skola i Italien, där eleverna inte hade datorer eller devices i skolan, men istället betydligt djupare kunskap om kod än våra elever hemma i Sverige. Hur var det möjligt? Vi hade köpt robotar och massor av olika appar, medan de italienska eleverna skrev kod på en whiteboard och skapade algoritmer med papper och penna utifrån lekar, som hur brännboll skulle fungera om det programmerades. Kanske lärde vi i Sverige oss hur små blå robotar funkar, i stället för programmering?

”Låt oss inte göra digitaliseringsresan igen” hörs ibland i samtal om skolan och AI. Samtidigt kastar vi oss över ”AI-strategier”, frågor om AI:s plats i läroplanerna, och krångliga diskussioner om hur vi kanske kan bygga egna chattbotar med OpenAI:s modeller – istället för att bara använda de redan färdiga tjänsterna.

Generativ AI står ju också redan i läroplanen. Ta ett snabbt exempel med ämnet samhällskunskap i högstadiet, där syftet handlar om att förstå hur individen och samhället påverkar varandra.

Där ingår frågor om hur media produceras, distribueras och konsumeras, nyhetsvärdering, samt kritisk granskning av information i digitala medier. Om inte detta innefattar frågor om generativ AI så äter jag upp min keps. Vi kan inte blunda för det.

Men hur får vi göra då? Just nu kastas tjänster mot skolan, och rektorer och inköpare ska försöka förstå och värja sig. ”Säkra AI-tjänster” säljs, ofta tomma skal där skolorna ändå måste koppla in API:er från OpenAI, Anthropic eller Google. Exempel med tjänster som fått unga att begå självmord används i reklam för att sälja ”säkra” AI-plattformar på rätt osmakliga sätt. Samtidigt vet vi att elever redan använder dessa tjänster. Vad är då skolans uppdrag? Borde det inte vara att lära våra unga vad detta är och hur det fungerar? Hur de kan hantera tjänster på absolut bästa sätt? Har vi slutat använda internet för att där händer en massa fruktansvärda saker varje dag?

Det finns en övertro om att detta förändrar allt, men jag tycker vi ska påminna oss om vikten av begreppet ”human in the loop” och vikten av att använda AI som en assistent och inte beslutsfattare. Vad som sker i klassrummen, pedagogiken och lusten att lära är inget som generativ AI ska utmana. Men vilken hjälp och stöttning varje individ kan få sen är något vi kanske kan tillgängliggöra.

Estland har sedan 90-talet jobbat med digitalisering som en integrerad del av samhället och skolan. Internet till alla skolor, utbildningar för lärare och kontinuerliga satsningar för att ge kompetens att förstå och använda tekniken. Jag kan inte låta bli att känna att vi i Sverige blir tagna på sängen och för sent (igen?) börjar utreda vad detta betyder när vi redan står mitt i det. Datainsamling, energiförbrukning och etik är självklart viktiga frågor, men kan inte alla skolor som använder Microsoft eller Google redan idag räcka upp en hand?

Så, ska vi fortsätta leta efter olika fiskespön att köpa, eller är det dags att lära alla att fiska?