Vecka 42: Vad vi tänker på när vi tänker på AI i välfärden
14 oktober 2025
Ibland går man runt och tänker på nåt som känns spännande, viktigt, intressant eller angeläget. Men det är inte tillräckligt färdigtänkt för att bli något riktigt ännu. Var får såna tankar plats, egentligen? Kanske i det här formatet?
Här får du ta del av några av tankarna som just nu tänks av Innovationsarenans medarbetare. Här finns inga färdiga lösningar och inte något givet nästa steg. Men genom att sätta ord på tankarna kanske vi kan närma oss något som faktiskt kan bli – ja, något? Varmt välkommen att kika in under huven på Innovationsarenan, det här är vad vi tänker på just nu.
Just nu ser vi en ökning av så kallade ”workflows” i AI-tjänster. Alltså, möjligheten för användare att själv, visuellt, bygga upp flöden där AI-agenter kan utföra uppgifter tillsammans. Det är inget nytt, men snappas nu upp av de större tjänsterna så som OpenAI, Elevenlabs och så vidare. Att bygga dessa är ganska enkelt, då de är uppbyggda visuellt och genom drag and drop, det vill säga, du som användare bara drar ut noder och kopplar samman dem. Men efter lite testande, vilket jag uppmuntrar alla att göra, så blir det rätt tydligt att här krävs kompetens i att förstå både tekniken OCH flöden. Som start, vilka flöden är ens relevanta för oss att skapa? Vilka olika delar behöver de innehålla? Vilka verktyg ska agenterna i flödet ha? Hur och var ska resultatet presenteras?
Det jag går och tänker på just nu är alltså: vilka kompetenser behövs för att skapa dessa flöden? Är det ytterligare tecken på hur domänkunskaper och teknik blandas allt mer och kräver nya former av organisering och samverkan?
Jag tänker på alla de personer jag har mött under mina år i offentlig sektor som pratat om, i mitt tycke, de mest ospännande ämnen som finns: dokumenthantering. De som med glöd pratat om dokumenthanteringsplaner, om hur beslut, protokoll och utredningar ska sparas och gallras, om ägarskap, vem som ansvarar för att dokument hålls uppdaterade, om klassning, att känsliga handlingar inte får hamna på fel plats, och om arkivering och diarieföring så att vi vet vad som hänt, när och av vem. Jag tänker på dem och på hur lite jag själv har reflekterat över vilket otroligt viktigt arbete de gör. Hur jag, likt en struts, har stoppat huvudet i sanden och låtsats som att det inte angår mig.
Och nu, när alla plötsligt vill införa AI-tjänster som ska dra nytta av verksamhetens data, kan jag nästan se framför mig hur dessa kollegor står med armarna i kors, himlar med ögonen och säger i kör: vad var det vi sa?! För om det är något jag har märkt när vi börjar kika under huven på verksamheter som vill bygga assistenter (hurra, funktionen finns äntligen i SVEA!) så är det hur mycket oreda det faktiskt råder. Filer utan tydliga namn, mappar utan struktur, gamla versioner som ingen vågar radera och dokument utan metadata eller ägare. Allt detta måste redas ut, och det kommer ta både tid och energi, innan man ens kan börja realisera den nytta som AI-assistenterna lovar.
Så till er som har kämpat, förklarat, påmint och försökt få oss andra att förstå: förlåt! Jag borde ha lyssnat. Och jag tror inte jag är ensam om att vara skyldig er en ursäkt.
Jag tänker på hur en AI-agent utan minne är som Doris i filmen Hitta Nemo – charmig, snäll och trevlig i stunden, men noll koll på att vi interagerat med varandra 100 ggr tidigare. Därför sitter nu AI-forskare och kognitionsforskare tillsammans och skissar på minnessystem som kan göra skillnad i hur AI-agenter fungerar och upplevs. De utforskar korttids- och arbetsminne för att hålla tråden, långtidsminne för mönster, episodiskt för själva händelsen, semantiskt för betydelsen. De diskuterar hur minnen egentligen föds och vad som avgör om det blir ett starkt eller svagt minne. Men det knepigaste verkar inte vara själva skapandet och återhämtningen av minnen, utan att glömma.
När ska ett minne blekna? Ska det tyna om det inte återkommer? Ska “starka” upplevelser (eller stor effekt på utfallet) få VIP-pass till långtidslagringen? Och hur väger man relevans mot minnesålder och tillit?
Jag har inga egentliga svar, men det är väldigt spännande att utforska och något jag tänkt mycket på senaste veckan i hur vi ska göra våra simuleringsagenter mer “mänskliga”.
Vad tänker du på?
Vi vill veta vad du tänker på när du tänker på AI i välfärden. Det behöver inte vara färdigtänkt eller ens särskilt nytänkande. Vi är nyfikna!