Att bygga framtiden utan instruktioner

Sedan september 2024 har vi varit i full gång med Innovationsarenan, ett projekt där vi ska ta förstudien kring kompetensförsörjning och AI vidare till konkret handling.

Det är, helt ärligt, det mest utmanande jag har gjort i mitt yrkesliv. Inte för att idéerna saknas, utan för att så mycket måste klaffa samtidigt. Människor, perspektiv, processer och teknik. Allt rör på sig hela tiden.

Det är som att försöka bygga ett Legoslott utan instruktioner, med bitar som saknas, andra som oväntat tillkommer och någon står bredvid med en stor låda och häller ännu fler bitar över oss. 
Kaos ibland. Men också kreativt kaos. Och mitt i det, en drivkraft att faktiskt få det att hända. 

Vi vet varför vi gör det, men inte alltid hur

Frågan vi försöker besvara är både enkel och omöjlig: 
Hur skapar vi en hållbar kompetensförsörjning i en tid då AI förändrar allt, snabbt? 
Vi vet att vi inte kan fortsätta som förut. Vi vet att utbildning, arbetsliv och teknik måste närma sig varandra. Men hur gör man det, konkret? 
Och det finns ju ingen manual. Inget facit. Det som krävs är mod att prova, och tålamod att misslyckas och börja om. 
 
I Innovationsarenan försöker vi samla aktörer från näringsliv, offentlig sektor, akademi och techvärlden. Det är möten mellan olika språk, olika drivkrafter och olika logiker. Ibland skaver det. Ibland går vi vilse. Men just där, i friktionen, uppstår också något nytt.

Men vad är en innovationsarena?

Att bara definiera begreppet är en resa i sig. Vad menar vi egentligen med innovation? Och hur fungerar innovation inom offentlig sektor? 
Innovation handlar inte alltid om produkter. Det kan lika gärna vara nya arbetssätt, nya verktyg för att hantera komplexa frågor, eller att helt enkelt sluta göra sådant som inte längre fungerar. 
Själva arenan är inte en innovation, men det som uppstår där kan bli det. Genom samtal, testande, och ett gemensamt utforskande skapas möjligheter för verklig förändring. 

Förutsättningar för förutsättningarna

I förstudien listade vi förutsättningar som vi tror krävs för att börja arbeta med AI i offentlig sektor. Men ganska snart insåg vi att vi måste börja ännu tidigare:

Vi behöver förutsättningar för att skapa förutsättningar.

Data är en sån förutsättning. Men tillgången, kvaliteten och förståelsen för exempelvis data ser väldigt olika ut, både regionalt och nationellt. 
 
Kompetens är en annan. Att använda ny teknik kräver mer än en introduktionskurs. Det kräver förståelse, övning och ett förändrat synsätt. Och det kräver att organisationerna prioriterar kompetensutveckling, inte som ett sidoprojekt, utan som en integrerad del av jobbet.

Ansvar och roller 

Efter tio månaders arbete är en sak tydlig, vi famlar fortfarande kring ansvarsfördelning. Ska digitaliseringsenheter ta täten? IT-avdelningar? Ska vi skapa särskilda AI-enheter och vad får vi i så fall för struktur? Vem fattar beslut, på vilken grund, och med vilket mandat? Och under ytan bubblar en sorts brådska: ”Vi måste komma igång nu!” 
 
Men måste vi verkligen det, eller måste vi börja rätt? 
Kanske bör vi istället börja där kompetensen redan finns. Titta på hur verksamhetsutvecklare jobbar idag, vilka tekniska färdigheter som redan finns och bygga vidare därifrån.

Vikten av att lyfta blicken

En av våra viktigaste insikter tidigt i projektet var vikten av att lyfta blicken. 
Att våga fundera på vart det här “AI-tåget” egentligen är på väg. Vad händer med välfärden? Vad händer med jobben? Effektiviserar vi bort oss själva och vad gör vi i så fall i stället? 
Kampen mellan kvalitet och effektivitet blir lätt en återvändsgränd. Men det är just där vi behöver föra samtalet. Om hur tekniken kan bli ett stöd, inte ett hot, mot det mänskliga värdet i välfärdsarbetet. 
Vi behöver bidra med omvärldsbevakning, framtidsspaning och de stora frågorna. Som till exempel: 
 
Vad är egentligen ett arbete inom välfärden imorgon?

Tekniken rusar

Utvecklingen går fort. Nya modeller, standarder, start-ups och lösningar dyker upp varje vecka. Språkmodeller förändrar hur vi kommunicerar med teknik och därmed vad vi kan bygga. Men samtidigt finns en klyfta. Vi befinner oss fortfarande i organisationer som upphandlar stora system för att göra exakt det vi redan gör, trots att vi borde ställa frågan:

Vad vill vi kunna göra imorgon?  

Vi har nu ett fönster av möjligheter. En chans att forma tekniken utifrån våra behov snarare än tvärtom. Men det kolliderar ofta med en stress: ”Skaffa AI snabbt!”
Risken är att vi köper system utan att ha bestämt vilket problem vi vill lösa.

Juridiken. Broms, stöd och snårskog

Runt allt detta finns juridiken, ibland broms, ibland stöd, alltid komplex. Olika tolkningar, regelverk, gråzoner, oro kring säkerhet, GDPR, AI Act. 
Ibland är det nytt. Ibland inte. 
Men en sak är säker, vi behöver överbrygga glappet mellan juridisk kompetens och teknisk förståelse. Och det arbetet har knappt börjat.

Att orka vara kvar i det komplexa

Det jag lärt mig mest av det senaste halvåret är vikten av att orka vara kvar i det oklara. Att inte söka genvägar. Att inte sluta försöka när vägen framåt är svår att se. 
Och att ledarskap i sådana här skeden inte handlar om att ha svar, utan om att skapa utrymme där andra vågar söka. 
 
Vi har långt kvar. Men vi börjar se konturerna. Nya samarbeten formas. Initiativ sätts i gång. Och kanske viktigast av allt, idéer som tidigare levde i silos börjar nu vävas ihop till något större. 
Det är fortfarande rörigt ibland.  
Men kanske är det så här framtiden faktiskt byggs, en bit i taget, mitt i ett pågående kaos av nya delar, nya människor och nya möjligheter. 

Glad sommar!

/Henke